När Nigel Mansell till slut fick en bil som matchade hans attacklust blev han en av Formel 1:s mest fruktade förare. Han vann VM 1992 med Williams, men berättelsen om hans karriär blir mer komplicerad när man ser hur nära han var redan flera år tidigare.

Mansells arv rymmer både ett VM och två nära missar
- F1-mästare 1992 efter nio segrar med Williams FW14B.
- 31 Grand Prix-segrar i Formel 1, alla utom tre för Williams.
- Två missade titelchanser följde före mästerskapet, 1986 och 1987.
- CART-mästare 1993 redan under sin första säsong i amerikansk formelbilsracing.
1992 gjorde Mansell till världsmästare
Det fanns inget försiktigt i Mansells väg till titeln. Med Williams-Renault FW14B tog han nio segrar på 16 lopp och säkrade världsmästerskapet med flera tävlingar kvar. Enligt Formel 1:s officiella historik avslutade han säsongen med 108 poäng.
Jag tycker att 1992 visar Mansell från hans mest kompletta sida: farten var uppenbar, men han omsatte den också i en jämn resultatserie. FW14B var tekniskt avancerad, med aktiv fjädring som höll bilens höjd under kontroll, och Mansells aggressiva körstil passade paketet väl. Föraren och bilen lyfte varandra, vilket gör säsongen lätt att minnas som mer än en rad segrar.
Enligt Formel 1:s förarprofil stod han för 31 Grand Prix-segrar och blev världsmästare en gång. Men titeln kom efter två säsonger där mästerskapet gled honom ur händerna på dramatiska sätt.
Adelaide 1986 blev ett av F1:s mest brutala slut
En punktering kan låta som en liten detalj tills den inträffar när en hel säsong står på spel. Inför finalen i Adelaide ledde Mansell mästerskapet med 70 poäng, och en tredjeplats hade räckt för att säkra titeln. Han låg på den placeringen när ett bakdäck exploderade i hög fart.
Det var Alain Prost som tog hem mästerskapet efter Mansells avbrutna lopp. Hondas återblick på Australiens Grand Prix 1986 beskriver hur Mansell, Prost och Nelson Piquet fortfarande kunde vinna titeln inför finalen. Händelsen visar varför hans karriär ofta diskuteras som en blandning av bländande snabbhet och hårda motgångar.
Året därpå förlorade Mansell återigen kampen mot sin Williams-teamkamrat Piquet. En allvarlig krasch under kvalet i Japan skadade ryggen och satte stopp för hans titelstrid. Två olika slags bakslag, först teknik och sedan skada, höll alltså mästerskapet utom räckhåll innan det till sist blev hans.
Williams passade honom bättre än de tidiga Lotusåren
På Lotus hade Mansell svårt att få resultaten som hans fart antydde. Han gjorde sin F1-debut med teamet 1980 och stannade där i flera säsonger, men det var efter övergången till Williams som segrarna började komma regelbundet. Den första kom på Brands Hatch 1985, efter en lång väntan.
Senare följde en uppmärksammad period hos Ferrari, där de italienska supportrarna gav honom smeknamnet Il Leone, ”lejonet”. Han vann redan i sitt första lopp för teamet, men det var med Williams som han byggde den tydligaste delen av sitt F1-rykte. Enligt Motorsports Hall of Fame of America blev hans offensiva körstil en central del av hans internationella popularitet.
Det är frestande att beskriva Mansell som enbart en råtalang, men den bilden missar hur mycket sammanhanget betydde. En snabb förare i en bil som inte fungerar kan se ojämn ut; i Williams kunde hans sena inbromsningar och beslutsamma attacker omsättas i segrar. Rätt miljö förvandlade farten till titlar.
1993 vann han CART-mästerskapet direkt
Efter F1-titeln flyttade Mansell till USA och tävlade i CART-serien, som då var en av landets främsta mästerskap för formelbilar. Han vann mästerskapet redan under sin debutsäsong. Det är en bedrift som gör hans profil ovanlig: övergången handlade inte om att trappa ned, utan om att börja om i en ny racingmiljö och ändå vinna direkt.
Skillnaderna mellan F1 och CART var påtagliga. Ovalbanor krävde att föraren höll bilen stabil genom långa, snabba kurvor, medan stadsbanor och permanenta banor ställde andra krav på bromspunkter och kurvtagning. Mansells mästerskap bekräftar att hans snabbhet gick att flytta mellan olika banformat, även om en titel i varje serie inte gör dem identiska.
Den historiska mästarlistan från IndyCar anger Mansell som CART-mästare 1993. Pappret fångar resultatet, men knappast hur krävande det var att byta kontinent, biltyp och tävlingsstil efter att redan ha blivit världsmästare.
Mansell minns man bäst genom både farten och motgångarna
Om Mansell bara bedöms efter VM-titeln blir historien för prydlig. Hans karriär rymmer 1986 års punktering, kraschen som kostade honom chansen 1987, dominansen 1992 och den omedelbara CART-titeln året därpå. Tillsammans berättar de episoderna varför hans namn fortfarande väcker både beundran och diskussion.
Min bedömning är att Mansells storhet ligger i kontrasten: han kunde vara kompromisslöst offensiv, men också omvandla den farten till mästerskap när bilen och omständigheterna stämde. När du ser en gammal Williams FW14B på banan är det därför inte bara en teknisk ikon du ser, utan bilen som till slut gav den hårt prövade föraren hans efterlängtade F1-krona.