
Petersons Lotus-år rymmer både fart och en missad VM-titel
- 1973: fyra segrar och tredje plats i förarmästerskapet.
- Lotus 72: bilen bakom framgångarna i början av samarbetet.
- 1978: två segrar och en andra plats i mästerskapet.
- Lotus 78 och 79: markeffekt förändrade bilarnas aerodynamik.
- Monza: Peterson omkom efter en startkrasch i Italiens Grand Prix.
Fyra segrar räckte till tredje plats 1973
Första året med Lotus blev en omedelbar fullträff. Peterson vann Frankrikes, Österrikes, Italiens och USA:s Grand Prix och slutade trea med 52 poäng. Bara stallkamraten Emerson Fittipaldi och världsmästaren Jackie Stewart placerade sig före honom i tabellen.
Det är lätt att minnas segrarna och missa hur tajt toppen var. Fittipaldi tog 55 poäng, bara tre fler än Peterson, medan Stewart drog ifrån med 71. I Formel 1:s officiella tabell för förarmästerskapet syns skillnaden tydligt: Peterson var nära sin stallkamrat, men inte tillräckligt nära för att hota Stewart om titeln.
Lotus 72 gjorde Petersons körstil synlig
Lotus 72 hade redan vunnit mästerskap innan Peterson tog över ratten, men bilen var fortfarande konkurrenskraftig under hans första år. Den kilformade karossen och sidomonterade kylarna gav bilen ett tydligt annorlunda utseende än många av konkurrenternas konstruktioner. Petersons fyra segrar med 72:an visar hur länge Colin Chapmans grundidé kunde bära.
Han vann också tre lopp 1974, fortfarande i Lotus 72, trots att stallet försökte ersätta modellen med Lotus 76. Jag tycker att just den kontrasten fångar Petersons Lotus-period bäst: när bilen fungerade kunde han slåss om segern, men när utvecklingen gick snett blev hans fart svårare att omsätta i resultat.
Lotus 78 och 79 gav comebacken en ny aerodynamik
När Peterson återvände till Lotus 1978 mötte han en helt annan typ av bil. Lotus 78 och efterföljaren Lotus 79 använde markeffekt, där luftflödet under bilen skapade lågt tryck och pressade den mot banan. Lotus egen historik beskriver hur sidopoddar och rörliga kjolar hjälpte till att hålla luftflödet stabilt.
Övergången skedde mitt under säsongen. Lotus 79 debuterade i Belgiens Grand Prix, men Peterson kom tvåa i en äldre Lotus 78 medan Andretti vann i den nya bilen. Senare körde Peterson Lotus 79 till seger i Österrike. Enligt Lotus historik över Type 79 var bilen en vidareutveckling av Type 78, modellen som först introducerade stallets markeffektkoncept.
Två segrar 1978 men ingen egen titel
Peterson vann Sydafrikas och Österrikes Grand Prix och slutade tvåa i mästerskapet med 51 poäng. Mario Andretti blev världsmästare; Lotus tog samtidigt konstruktörstiteln. Siffrorna gör det lätt att beskriva Peterson som en stark tvåa, men hans roll i stallet var mer komplicerad än tabellen antyder.
Andretti hade enligt Formel 1:s återblick skrivit på som försteförare, medan Peterson kom tillbaka som nummer två. Det är en viktig detalj när man bedömer säsongen: Peterson körde i samma framgångsrika stall, men han hade inte samma uttalade position i kampen om förartiteln. På Formel 1:s minnesporträtt av Peterson framgår också att tekniska problem vid Italiens Grand Prix tvingade honom att använda Lotus 78 i stället för den nyare bilen.
Monza blev den tragiska slutpunkten
Vid starten av Italiens Grand Prix 1978 inträffade en masskrasch där Petersons Lotus skadades svårt och började brinna. Han räddades ur bilen och fördes till sjukhus, men avled dagen efter av komplikationer efter olyckan. Han var fortfarande tvåa i mästerskapet när säsongen fortsatte utan honom.
Det gör hans sista Lotus-år svårt att skilja från tragedin, men karriären förtjänar en bredare bild. Peterson vann sju Grand Prix för Lotus: fyra med Lotus 72 och tre under sin återkomst, med Lotus 78 och 79. När en svartgul bil dyker upp på en bild från 1970-talet är det alltså både en titelvinnande konstruktion och en påminnelse om föraren som gång på gång körde den till seger.